Bill Hicks had the right idea, he was just too early

So, amidst the darkness and despair of human devolution I've fully embraced Bill Hicks.
- Man, you're like 20 years behind the rest of us.
I know, and that bugs me, but for those who wait for something good... Some artists, musicians, politicians, philosophers and those in-between the seats of contemporary idiocy with labelling work, have over the years touched some part of me, projecting different understandings of the world we live in and how our actions affects us all. The sceptic in me, however, often hinders my fascination of ideas alien to me, and lets it sink in over a long incubation period. So, it's a rare thing when an individual comes out and wins me over, instantly.

I've tried to maintain a somewhat positive view on humanity, or at least acknowledge that I was ambivalent towards human society. But over the years, when you encounter the douche bags, the idiots and feeble minded turds, who believe they can behave like kings, treat others like slaves, and who always craves the centre of attention, that's when you start to wonder how this kind of human garbage can pollute the media, the production circles and the different platforms for performance, where honest people have to endure the sight of their donkey-headed faces. How can we change the world to something better, when we allow these idiots to ruin it with their short-sighted minds on exposure and personal gain?

I imagine a world without them, without their superficial personalities, their useless "ideas" and their masculine insecurity, and I find myself in the deepest respect of Bill Hicks' sincerity and willpower to address the commercial world in Western society that lobbies for human mediocrity, human shallowness and how he makes no discrimination when he challenges an asshole in the audience.

Now, for some reasons, some feminists have found Hicks' approach to simple-minded idiots to be sexist and abusive. This is bizarre, if not plain stupid. Have they even understood the broader view Hicks introduced during his sets? Or that Hicks' had a calm and loose approach on sex? Not everything is about your fucking body, you self-centered attention idiots.

När en dialog blir en monolog

Vad man kan fastslå på rak arm, efter att ha dragits ofrivilligt in i en diskussion med passion och bias som alarmerande förtecken, är att det är omöjligt att bearbeta eller ens undvika diskussionen ifråga utan att få en verbal knogmacka på sig. Givet då att man invänder mot motpartens mest basiska påstående, vilket presenteras nedan.

Frågan om Jerusalems framtid togs fram, fråga mig inte hur, någon gång under kvällen för en annars fryntlig tillställning. En person började ställa mig mot väggen vad jag skulle göra om jag hade det politiska rodret i Israel, och som vanligt sa jag att en rättvis tudelning av staden och full access för alla samfund och rörelser till de religiösa monumenten är det logiska valet. Allting utifrån min förståelse av dilemmat och vad kompromissernas föränderliga regler påstås innehålla eller icke innehålla. Som motsvar får jag frågan:

1. Är du israel?
2. Är du jude?
3. Har du varit i Israel?

Eftersom jag svarade nej på samtliga fick jag, efter en dos av sludder och irrande blick, klart för mig att jag skulle enbart hålla käft och istället lyssna på denne mästare av Sanningen och Lösningen. Summa summarum: Vilket idiot till människa. Jag tror hon är en lovande kandidat till 10-toppen av de största arslen jag stött på i min lilla existens. En riktig bubblare med andra ord.

Det är sällan man stöter på en sådan grad av arrogans, nedlåtande ton och ignorans att man först blir helt ställd av personens resonemangsförmåga och kommunicerande möjligheter, att man i slutändan lämnar platsen och undrar: vad hände egentligen, missade jag någonting eller var det bara ännu en i raden av helt irrelevanta diskussioner i världen?
Ett tillägg: en diskussion brukar oftast innefatta en dialog, och i det här fallet var det mer som att jag skulle lyssna, och den andra skulle bemästra omgivning, inräknat mig såklart. Jag tror jag hittar en motsvarande grad av bekräftelsebehov i mina tonår, när en jämnårig gjorde vad som helst för bli coola killen men bemöttes mer med förakt.