"The arrogance of clergy"

A much appreciated speech from the ranting comedian Pat Condell, a man I seldom agrees with, but in this case, he definitely has a point:



"Public religion exist for the sole benefit of clergy, and clergy exist for the sole benefit of clergy". Priceless.

Arrogance in the metal scene

Obituary Interview HARDTIMES.CA

HARDTIMES.CA|MySpace Videos

Obituary is one of the classic death bands I used to adore, alongside Carcass, Death, Dismember, Entombed and Morbid Angel. They've done excellent music and their approach to death metal is unique.

Sadly mr. Ralph Santolla, guitarist in Obituary, seem to think that militant islamist (in general i assume) is determined purely to destroy the U.S. This sounds more like arrogance, and those who propagate it haven't much clue on the political islamist culture (both the peaceful movements and the militant ones) and how the West has influenced it. Next time these xenophobics stop by the library, they should visit the History and Religion - sections. Maybe it'll help them develop a broader sense on cultures other than their own. Militant islamistic movements, as an example, has been created over a long period of time. Mainly outside (West) extortion on sitting governments in the Middle East and North Africa thru military invasion and occupations but also grave cultural offence (such as U.S. troops in Saudi Arabia), Western economic exploitation of these countries' resources and labor, Western colonialism and political manipulations of elections, and their support to antidemocratic factions and assassinations of officials opposed to the Western states is some of the factors that have influenced the re-growth of radical Islamic movements and the military side of them.

Also very disturbing is Ralph Santolla's view on the U.S. political power structure and their political tradition: "That's because in America the power really flows upwards from the people to the top, rather than downwards, and people don't want to turn the United States into a socialistic country, period", as in response to the reporter's notion: "...now it has been revealed that, in fact, he [President Barack Obama] doesn't have as much power as everyone hoped he'd had".

First: The U.S. has had a long tradition of segmented corporate lobbyism in politics, directly affecting the agendas and policies of ordinary day-to-day legislation and administration. On the surface it might resemble other state-institutional traditions of the Western countries. But in reality U.S-lobbyism is a big client-based organisational system, which influences judicial and administrative praxis and also operates a lot with unofficial handshakes, and that's why some honest politicians for once legislated against it, in order to make the government and the Congress a more transparent, consistent and reliable institutional foundation. To believe that the U.S. politics (in general) is incentive for grass-root movements is therefore false and wishful-thinking. Especially when the U.S. has always been advocating the individual as the main player in ordinary life and example of consideration in law decision, therefore creating obstacles for collective groups in society to influence the government and the parliamentary work.

Second: Barack Obama and his government doesn't act socialistic. He/their ideas does not originate from that ideological tree at all. He/they may talk in socialistic terms sometimes but their idealistic background and actions are based upon the same political realism and liberal ideas that Carter, Clinton, Johnson, Roosevelt and Truman embraced, especially when it comes to foreign policy and U.S. domestic security, which is based upon strategic thinking and pragmatic decision over most moral codexs.

Third: Robert Dahl, Professor in Political science at Yale University, U.S., noted that "...democracy provides opportunities for: 1. Effective participation...[] 3. Gaining enlighted understanding, 4. Excercising final control over the agenda..." (note).
Now, how many citizens can actually participate in U.S. legislation, how many citizens actually vote, and moreover, which kind of citizens do vote? We know from statistics that the U.S. has had a long history of pretty low voting participation, sometimes under 50%, which is demoralising for a constitutional body and its mandate ability to wield power. Moreover, how easy is it as a private person to try and influence the legislation, whether it's on federal level or in a member-state, when you're competing with institutions and organisations (=lobbyists) who have a network of intelligence and partners to halt your efforts, resources that easily outmatches your own when it comes to marketing your ideas to the legislators, and a decisive position in the labor market, a crucial part of the society, influencing a lot of the workers political ideas thru labor-producing campaigns or indirect extortion with pressure on labor unions?

Summary: It's always easier to fear what you don't know anything about, especially when it comes to foreigners and their "strange" cultures. Unfortunately that's a very destructive behaviour and has been a contributing factor to many wars.
It's also very destructive to believe a political system is constituted from the people, when in fact the political participation doesn't have full inclusion, for example the leftovers of McCarthyism, which hinders all real socialistic ideas to come forward in U.S. legislation and bureaucracy.
Many people in the U.S. still seem to think that socialism automatically equals communism, which of course is false. Communism is a derivation of Marxs ideas. Communism propagates public right over both produced goods and services and private property, while socialism only propagates the workers rights over their own produced goods and services. This crucial difference is something that people, sadly, tend to forget, or ignore.

Note: Page 38, Dahl, Robert, On Democracy, Yale University (ISBN 0-300-08455-2)

Dokumentär fler borde se

En klart sevärd dokumentär visades på Kunskapskanalen lördagen den 29 augusti, Männen Bakom Det Heliga Kriget. Dokumentären försöker förklara hur radikala militanta islamismer (al-Jihad) formades.

Den tar upp en intressant vinkel (fokusen på den islamiska radikaliseringen i Egypten), hur medlemmar och sympatisörer av Det Muslimska Brödraskapet utsattes för summariska fängelseinrättningar och dess tortyr det medförde till små glimtar av Nasserismen i Egypten och dess sociala och ekonomiska problem, som frånvaron av många politiska och medborgerliga fri - och rättigheter, inga sociala skyddsnät, och avsaknad av rättssäkerhet som befolkningen fick utstå. Ändå undviker dokumentären att infoga Västs påverkan i Mellanösterns historia och det missnöje som växte ur inhemsk despoti, korruption, påtvingad sekularisering (kulturimperialism) och förödmjukande behandling av oliktänkande och den bristande människosynen som rådde i många muslimska stater (och i många fall fortfarande gör) under Kalla Kriget och dessförinnan.

Flashback och Islam

Nu har jag aldrig antagit att Flashback var annat än ett fjortistillhåll, men vissa trådar är rent utsagt patetiska och kontraproduktiva.

*suck*

Det tragiska är att islamofoberna tenderar att per automatik associera enskilda individer med en religion. Mer obehagligt dock är att samma sorts tänkande överensstämmer med ZOG-idioternas logik.

Själv var jag grymt skeptisk mot den muslimska världen i tonåren, men det berodde framförallt på okunnighet och en barnslig vilja att förenkla olika destruktiva företeelser från de religiösa utövarna till den graden att man kunde dra allting över en kam. Det tillhör den ungdomliga romantiken att söka sig efter ultimata sanningar och löjligt simpla maximer, som låter slagkraftiga och "hederliga", men egentligen är i samma retorikspår som de mest mörkbruna eller vinröda ideologierna.

Även om man som jag är emot det mesta inom organiserad religion så måste man ändå ställa sig frågan hur långt man ska gå för att försvara det sekulära samhället, och framförallt vilken sorts polemik och moralisk ställning man ska ta när man kämpar för det. Är det en överlägsen och chauvinistisk hållning, och ett aggressivt dikotomiserande av Dem (muslimer) och Vi (icke-muslimer) så löper man risk att ge medvind åt politiska rörelser som kanske inte alls var ens mening från början. Ungefär som Göran Hägglund nyligen gjorde i Almedalen.

Det gamla gardet idag

Taxi - [gammal] dokumentär om satanism:





Så kul ibland att stöta på såna där kultdokumentärer. Det är felriktade frågeställningar, fyllda av fördomar och missuppfattningar om ockultism, satanism och djävulsdyrkan. Lotta Bromé, Erik Rodenborg och Mattias Gardell faller alla offer för den konservativt kristna kulturen (märk väl: konservativt) som formade vårat samhälle. Som tur är verkar inte dagens svenska media jaga religiösa avvikare med blåslampa, utan blivit införstådd att dess existensberättigande är självklart legitim och en naturlig del i vårat land.

Och vad hände med Dragon Rouge och Magus Caligula ("Masse" Broberg)?

Caligula är fortfarande med i Dark Funeral. Satanismen verkar han lagt på hyllan och ser tillbaks på ungdomen med en ganska ödmjuk ton. Även gruppen Dragon Rouge existerar fortfarande, men de har indirekt genom en gruppmedlems aktivitiet i Sverigedemokraterna blivit anklagade för det ena befängda efter det andra löjliga utpekandet från gamla liggsår inom nationalismen.

Så vad har hänt de senaste femton åren? Den svenska satanistiska rörelsen såsom den var är död. Ingen av de gamla banden utger sig för att vara satanister längre, utan snarare ateister, agnostiker eller bara allmänt intresserade av ockulta och mystiska idéer.

Återkommer om en annan gammal dokumentär värt att nämna.

Demirbag-Sten och Mohammed Omar

Så tar Demirbag-Sten ännu ett steg i sin kamp mot muslimer. Frågan är om det var rätt steg, eller om hon egentligen vet vad hon kämpar emot (annat än de som säger emot henne).

I detta fall förstår jag inte hennes tillvägagångssätt; är det ens behövligt att skriva en artikel om Mohammed Omar, där kärnan snarare verkar ligga i smädelser och gamla klyschor, och inte ifrågasättandet av hans resonemang i TV-soffan eller vad han grundar sina idéer på?

Vilken vettig människa som helst med internetuppkoppling kan ta sig en titt på Mohammed Omars blogg och göra sin egen bedömning vilken sorts person han är. Som exempel intervjun han hade med Ahmed Rami.

Det är lite synd att Mohammed Omar har brukat en enorm kvantitet på sina tankespår, då det i slutändan blir på samma sätt som muslimhatarna, alltså att man associerar en religion med enskilda individer. Till ex. det befängda påståendet i att judar är ansvariga för hela bankväsendet, för de grundade utlåningssystemet. Eller att sionister är lika med alla världens judar. Det är otroligt naivt och rent ut sagt förbannat korkat.

Synd också att även om Omar och Ahmed Rami faktiskt hade en del goda poänger i intervjun angående specifikt israelernas behandlingar av palestinier och sionismens rörelse så förlorar båda två all trovärdighet när Rami börjar raljera i sin barnsligt förenklade värld. Han förvanskar budskap i Gamla Testamentet, strör uttalanden om att Hitler var mer humanare mot judarna än fransmännen var mot berberna i Algeriet, att nazisterna bara kämpade för tyska folkets värdighet samt att hela Förintelsen kanske var en bluff, iscensatt av den sionistiska imperialismen. Detta publicerar Omar utan att ens analysera påståendena, fråga om källor eller göra uppföljningsfrågan: hur kom han fram till allt det här om judarna/sionisterna (både Omar och Rami blandar ihop begreppen ideligen)? Det hela är så tragiskt och hatiskt betungat att man kan bara hoppas att ingen person med hjärna sväljer deras Nyspråk i denna historiska sandlåda.

Casteschism

Först ordet: Casteschism. Vad betyder det? Vad tror du det betyder för dig? Vad tror du det betyder för mig? Har det någon relevans i dagens samhälle?

För er som är något bevandrade inom religion (och förmodligen har en religiös övertygelse) finner kanske denna ordlek samt detta hopplock av begrepp absurd och provocerande bara för sakens skull. Men är det bara det? Betänk detta: vad är den mest grundläggande ordningen inom de ambrahamitiska religionerna i världen idag? En väloljad hierarki, och i ett fall en vertikal tunnel mellan den troende och det gudomliga, där en mellanhand hjälpsamt spelar den saktmodiga fårherden som vägleder den okunnige själen åt rätt håll i sökandet efter sin gud. Behöver vi verkligen denna institution, eller kan vi söka Gud, gudar, det gudomliga på andra sätt, fri från en egensinnig maktordning och föråldrade processer som hämnar självständigt tänkande och kritik riktad mot systemets mest fundamentala verksamhet, vilket är främst sin egen självbevarelsedrift.