När en dialog blir en monolog

Vad man kan fastslå på rak arm, efter att ha dragits ofrivilligt in i en diskussion med passion och bias som alarmerande förtecken, är att det är omöjligt att bearbeta eller ens undvika diskussionen ifråga utan att få en verbal knogmacka på sig. Givet då att man invänder mot motpartens mest basiska påstående, vilket presenteras nedan.

Frågan om Jerusalems framtid togs fram, fråga mig inte hur, någon gång under kvällen för en annars fryntlig tillställning. En person började ställa mig mot väggen vad jag skulle göra om jag hade det politiska rodret i Israel, och som vanligt sa jag att en rättvis tudelning av staden och full access för alla samfund och rörelser till de religiösa monumenten är det logiska valet. Allting utifrån min förståelse av dilemmat och vad kompromissernas föränderliga regler påstås innehålla eller icke innehålla. Som motsvar får jag frågan:

1. Är du israel?
2. Är du jude?
3. Har du varit i Israel?

Eftersom jag svarade nej på samtliga fick jag, efter en dos av sludder och irrande blick, klart för mig att jag skulle enbart hålla käft och istället lyssna på denne mästare av Sanningen och Lösningen. Summa summarum: Vilket idiot till människa. Jag tror hon är en lovande kandidat till 10-toppen av de största arslen jag stött på i min lilla existens. En riktig bubblare med andra ord.

Det är sällan man stöter på en sådan grad av arrogans, nedlåtande ton och ignorans att man först blir helt ställd av personens resonemangsförmåga och kommunicerande möjligheter, att man i slutändan lämnar platsen och undrar: vad hände egentligen, missade jag någonting eller var det bara ännu en i raden av helt irrelevanta diskussioner i världen?
Ett tillägg: en diskussion brukar oftast innefatta en dialog, och i det här fallet var det mer som att jag skulle lyssna, och den andra skulle bemästra omgivning, inräknat mig såklart. Jag tror jag hittar en motsvarande grad av bekräftelsebehov i mina tonår, när en jämnårig gjorde vad som helst för bli coola killen men bemöttes mer med förakt.