Surkukens kommentarer om Nile

Efter att ha lyssnat på Black Seeds Of Vengeance (2000), In Their Darkened Shrines (2002), Annihiliation of The Wicked (2005), Ithyphallic (2007) och Those Whom The Gods Detest (2009) så kan jag konstatera att Nile är överskattade, givet då att man tar med både Close-Up, Sweden Rocks och enskilda personers lovprisningar av dem under 2000-talet.

Det främsta hindret för att kunna uppskatta Nile är deras urusla produktioner. Jag har ingen som helst förståelse för hur recensenter kan undgå att notera detta. Efter att ha jämfört med att lyssna separat på dessa plattor med hörlurar och sedan stereohögtalare är uppfattningen klar: De har sjabblat bort gitarrljudet och mixningen helt, något som jag finner oförklarligt, med tanke på deras långa repertoar och erfarenhet. Detta ska tydligen vara musiker som vet hur man får en stabil och lyssningsbar mangelplatta, men istället för att leverera får man en produkt som på sin höjd får simulera popcornsknaster eller handelsvapen i en film.

Gitarrerna är nedstämda, muddiga, instängda och diskantrika så det förslår, vilket naturligtvis leder till att man knappt hör vad dem spelar, för 75 % av allt Nile gör är konstant mangel, och då gräver gitarrerna sina egna gravar. Förutom själva gitarrernas ljudbild är det också deras val av stämföring och ackordbyggande som ligger till grund för det extremt grötiga ljudet. När dem spelar så snabbt, så intensivt och flerstämmigt så är det en fördel att vara sparsam med X antal toner per stränginstrument, SÄRSKILT när dem har ett sådant kasst gitarrljud. Istället väljer dem att fläska på på gitarrstämmorna, vilket på vissa låtpartier, när dem kan ha uppemot fyra (!) gitarrstämmor samtidigt, blir knappt hörbart. För ett tränat öra kan man höra nyanserna, färgningarna i ackorden, och då efter en gedigen lyssning, men för Svenne Banan blir detta en ljudmassa som väller över en som den vidriga stanken av surströmming under en hemsk sommarfest. Men kanske det inte spelar någon roll för gemene lyssnare? Kanske de är lyckligt ovetande om detta, och glatt nickar i takt till Lashed To The Slave Stick och Kafir!, fullt ut nöjda med att höra de smattrande trummorna...

... vilket leder till trummornas positionering i mixen: De dominerar ljudbilden, förutom då det är midtempo eller långsammare partier i låtarna, vilket händer sällan. Är det inte mangel/grind så är det bråttomdelar på kaggarna och en högt stämd virvel som upptar lejonparten av ljudbilden på de tre senaste albumen ... man hör i alla fall exakt vad George Kollias spelar på virveln, hihaten och kaggarna, bra! om du vill studera uthållighet i death metal. De tidigare albumen hade en ännu mer grötigare ljudbild, även för trummornas del (!), så där spelade det mindre roll om någon åt upp för stor del av mixen, det gick som på ett ut, då gitarristerna också spelade ganska slarvigt under sina eskapader i komplicerat gitarrspel. För att kunna uppskatta dessa äldre alster blir man tvungen att försöka insupa helheten av musiken som ett odefinierbart utrop av aggression och mörker. Detta passar mig bättre, då själva effekten av okontrollerat kaos blir mer tilltalande, mer som grind/käng, än när Nile, som enligt recensenter ska vara sådana supermusiker (?!), försöker spela "korrekt" och ha en "perfekt ljudbild", vilket dem helt enkelt inte har. Det låter skit på flera sätt, och det finns ingen ursäkt, särskilt när Karl Sanders betygar att dem jobbat hårt på att få en bra slutproduktion på till ex. Those Whom The Gods Detest.

Därefter gäller det de hyllade introduktionerna, som tydligen ska efterskapa genuina egyptiska teman, vilket jag finner irrelevant i helheten. Det är upplevelsen jag är ute efter - aggressionen, frustrationen och mörkret som finns i varje människa, och flyter runt i våran värld med eller utan vår vetskap - och för det ändamålet måste jag som lyssnare uppdatera mina örons erfarenhet emellanåt. Jag kan inte nöja mig med att smälla på Morbid Angels Domination (1995), Cannibal Corpses Gallery Of Suicide (1998) eller Deicides Legion (1992) och vara fullt ut nöjd med att ingenting annat existerar inom samma genre årtionden efter att albumen släppts. Visst, Niles introduktioner fyller helt klart en funktion, men vad händer så fort de slutat? Självklart bunkrar Nile upp för en exercis i långdistansmangel, vilket förtar ett intro enormt. Varför ens ha ett intro om man ändå bara ska grinda på som vanligt? En vän påstår ideligen att början och slutet på en låt är A och O för lyssnarens helhetsupplevelse av musiken, och på ett sätt kan jag hålla med där. På konserter kommer man sällan ihåg mittenpartier eller knasiga sångmelodier som kommer helt oväntat, när musiken har en stark inledning och slut på stycket. Men det är ÖVERGÅNGEN från inledningen/introduktionen över till nästa parti som blir avgörande för hur pass väl man utvecklat sin helhetsuppfattning om ackompanjemang och stämföring. De flesta death metalband som finns/funnits ute på scenerna reagerar nästan alltid likadant på vad som ska komma efter ett intro: sinnesslött mangel! Det är som Slayers Reign In Blood (1986) all over again. Reign In Blood är en bra platta, men många gånger irriteras jag av deras slappa hantering av låtarnas inledningar - de bygger aldrig vidare på den initiala känslan av introt, utan går mekaniskt över till snabb tvåtakt, vilket är fantasilöst. De hade kunnat göra så mycket mer med ett intro än enbart ha det som ett "nu-ska-vi-ha-ett-koolt-skräckfilmsinspirerat-intro" och sen kasta bort den inneboende kraften och dynamiken som introt kan ha och vad den kan betyda för resten av en låt.

Några ljuspunkter finns det ändå i Niles repertoar: Ovannämnda Lashed To The Slave Stick, Kafir!, titelspåret Those Whom The Gods Detest och Even The Gods Must Die är riktigt bra stycken från de tre senaste albumen. Jag förvånades faktiskt av att Those Whom The Gods Detest och Even The Gods Must Die fakiskt byggde vidare på låtarnas inledande känsla och utvecklade styckerna utifrån det. Väldigt sällsynt för att vara ett death metalband!

Men jag har svårt att förbise den kollektiva dövhet som måste hemsöka svenska metalrecensenter när det gäller Niles produktioner. Inte heller förstår jag varför samma recensenter påstår att Nile är nyskapande. På vilket sätt då? Deras användning av ideliga Mellanösternteman, sporadiskt olycksbådande och mullrande doomflörtar, eller intensivt, komplicerat mangel är inget genuint inom death metal. Hur många gånger har man inte hört ett dussinband radda upp frygiska eller harmoniska skalor med dominanten i basen i riff efter riff och höra hur folk förundras över deras val av tonmönster? Och tittar man på hur de hanterar basens ansvar i stämföringen så är det ingenting annat vad alla andra metalband nästan alltid brukar göra: sätta basisten på det enformiga jobbet med att fylla ut riffen med att spela bastonerna i riffen. Folk är i regel lika obildade och döva som guldfisken i sin lilla glasvärld.

När en recension saknar värde

När blir en albumrecension värdelös? När den inte ger en rättvis skildring av musiken, inte lyfter fram recensentens utgångspunkt och har ingen konstruktiv kritik att tillföra.

Exempel på en sån recension är Mikael Mjörnbergs bedömning av Andromedas II = I. Läser man texten rakt av så får man en väldigt skev bild av vad musiken handlar om, och tänker man efter så speglar själva framförandet mer dennes musiksmak.

Mina tidigaste musikminnen är när brorsan någon gång under hemska 80-talet spisade Kill Em All, Ride The Lightning och Master Of Puppets. Därefter inköptes en respektabel mängd vinyler och CD:s med akter från alla metalscener, med fokus på death och black, och i tredje hand, trash, punk och grind. Heavy metal var aldrig riktigt min grej. På sin höjd kan jag sträcka mig till att erkänna Iron Maidens storhet, men längre än så går jag nog inte. Jag har aldrig fastnat för power metal, pudel, glam eller AOR-band. Dokken, Poison, Great White, Warrant, Winger, Vixen är bland det värsta jag tänkas utsätta mina öron för. Manowar har sina stunder, men i regel tycker jag det är musik för neandertalare, framfört av neandertalare. En höjdpunkt var nog när Mayhem lirade på Fryshuset 2002, At The Gates spelning på Ungdomens Hus 1994, och Entombeds spelning på samma ställe 1993.

Efter allt vältrande i extrem metal växer man ur sig fascinationen och börjar utforska andra musikstilar, som 70-tals hårdrock/rock, doom, hardcore, experimentell/progressiv rock, jazz, fusion, funk, Motown och i slutändan progressiv metal. Band som Dream Theater, Symphony X, Pain Of Salvation och Trent Gardners olika projekt har nog varit limmet som bundit fast mig till denna sistnämnda genre, för annars har jag ratat det mesta som kommit min väg, som Shadow Gallery, Pagans Mind och Arjen Lucassens flertaliga band.

Märk väl: Vi pratar om progressiv metal, och ingenting annat. När Mjörnberg menar att "Andromeda spelar en extremt proggig variant av pudelmetal någonstans i gränslandet mellan de två genres som brukar kallas power och heavy" så är det alltså en form av pudelmetal? Vad är det?
När han sen i nästa meningar anser att det är för mycket solon så avslöjar han sin okunnighet: "Skalorna haglar åt alla håll och det handlar inte om futtiga solon, utan snarare hela låtar som byggs på onani." Han har alltså inte lyssnat igenom plattan.
När han slutligen försöker sammanfatta sin recension med att Andromeda "söker uppskattning mer på grund av sin tekniska skicklighet än för musiken" förstör han än mer för sig. Att det är tekniskt är en självklarhet, det är en väsentlig del av vad som definierar progressiv metal! Tyvärr, kan jag tillägga, för progressiv för mig borde mena någonting som hela tiden utvecklas, någonting som har en experimentell ådra. Men... progressiv metal har idag utvecklats till att sammanfatta metal som inkorporerar flera olika musikstilar, arbetar mycket med speltekniker, jobbar med långa arrangemang och har sina rötter i heavy metal, power metal och symfonisk rock.

Jag kan tycka att II = I är alltför lågmäld och långrandig mot slutet av plattan. Jag är ute efter energi och oväntade vändningar i progressiv metal, så One In My Head och This Fragile Surface är rena sömnpillret för mig. Och ibland kan jag tycka att David Frembergs sång är alltför len i sammanhanget. Jag hade föredragit lite mera svärta på vissa ställen, som Parasite. Men då är jag också av den meningen att råhet och tyngd är nästan alltid bättre än smöriga balladpartier. Annars tycker jag att Thomas Lejons truminsats är exemplarisk. Jag har nog aldrig hört en metaltrummis spela så innovativt. Det sprutar uppfinningsrikedom från den karlen.

Slutsats: Lyssnar man inte på genren är man fel person att recensera en Andromedaplatta.
Ska man göra en recension bör man lyfta fram någonting som rättvist beskriver själva musikens innehåll. Har man inte den kunskapen eller en tillräcklig god vokabulär bör man undvika att kritisera något som man inte förstår sig på och, framförallt, inte gillar.
Har man inte lyssnat igenom plattan ska man poängtera det klart och tydligt, för att inte missleda läsaren, såsom Mjörnberg uppenbarligen gör. Är man för lat för att orka sig igenom materialet har man förverkat sin rätt att fälla summariska omdömen.
Med andra ord, är man inte insatt i genren och har knappt lyssnat på plattan, men ger sig fan på att såga den ändå, håll då mun.