När en recension saknar värde

När blir en albumrecension värdelös? När den inte ger en rättvis skildring av musiken, inte lyfter fram recensentens utgångspunkt och har ingen konstruktiv kritik att tillföra.

Exempel på en sån recension är Mikael Mjörnbergs bedömning av Andromedas II = I. Läser man texten rakt av så får man en väldigt skev bild av vad musiken handlar om, och tänker man efter så speglar själva framförandet mer dennes musiksmak.

Mina tidigaste musikminnen är när brorsan någon gång under hemska 80-talet spisade Kill Em All, Ride The Lightning och Master Of Puppets. Därefter inköptes en respektabel mängd vinyler och CD:s med akter från alla metalscener, med fokus på death och black, och i tredje hand, trash, punk och grind. Heavy metal var aldrig riktigt min grej. På sin höjd kan jag sträcka mig till att erkänna Iron Maidens storhet, men längre än så går jag nog inte. Jag har aldrig fastnat för power metal, pudel, glam eller AOR-band. Dokken, Poison, Great White, Warrant, Winger, Vixen är bland det värsta jag tänkas utsätta mina öron för. Manowar har sina stunder, men i regel tycker jag det är musik för neandertalare, framfört av neandertalare. En höjdpunkt var nog när Mayhem lirade på Fryshuset 2002, At The Gates spelning på Ungdomens Hus 1994, och Entombeds spelning på samma ställe 1993.

Efter allt vältrande i extrem metal växer man ur sig fascinationen och börjar utforska andra musikstilar, som 70-tals hårdrock/rock, doom, hardcore, experimentell/progressiv rock, jazz, fusion, funk, Motown och i slutändan progressiv metal. Band som Dream Theater, Symphony X, Pain Of Salvation och Trent Gardners olika projekt har nog varit limmet som bundit fast mig till denna sistnämnda genre, för annars har jag ratat det mesta som kommit min väg, som Shadow Gallery, Pagans Mind och Arjen Lucassens flertaliga band.

Märk väl: Vi pratar om progressiv metal, och ingenting annat. När Mjörnberg menar att "Andromeda spelar en extremt proggig variant av pudelmetal någonstans i gränslandet mellan de två genres som brukar kallas power och heavy" så är det alltså en form av pudelmetal? Vad är det?
När han sen i nästa meningar anser att det är för mycket solon så avslöjar han sin okunnighet: "Skalorna haglar åt alla håll och det handlar inte om futtiga solon, utan snarare hela låtar som byggs på onani." Han har alltså inte lyssnat igenom plattan.
När han slutligen försöker sammanfatta sin recension med att Andromeda "söker uppskattning mer på grund av sin tekniska skicklighet än för musiken" förstör han än mer för sig. Att det är tekniskt är en självklarhet, det är en väsentlig del av vad som definierar progressiv metal! Tyvärr, kan jag tillägga, för progressiv för mig borde mena någonting som hela tiden utvecklas, någonting som har en experimentell ådra. Men... progressiv metal har idag utvecklats till att sammanfatta metal som inkorporerar flera olika musikstilar, arbetar mycket med speltekniker, jobbar med långa arrangemang och har sina rötter i heavy metal, power metal och symfonisk rock.

Jag kan tycka att II = I är alltför lågmäld och långrandig mot slutet av plattan. Jag är ute efter energi och oväntade vändningar i progressiv metal, så One In My Head och This Fragile Surface är rena sömnpillret för mig. Och ibland kan jag tycka att David Frembergs sång är alltför len i sammanhanget. Jag hade föredragit lite mera svärta på vissa ställen, som Parasite. Men då är jag också av den meningen att råhet och tyngd är nästan alltid bättre än smöriga balladpartier. Annars tycker jag att Thomas Lejons truminsats är exemplarisk. Jag har nog aldrig hört en metaltrummis spela så innovativt. Det sprutar uppfinningsrikedom från den karlen.

Slutsats: Lyssnar man inte på genren är man fel person att recensera en Andromedaplatta.
Ska man göra en recension bör man lyfta fram någonting som rättvist beskriver själva musikens innehåll. Har man inte den kunskapen eller en tillräcklig god vokabulär bör man undvika att kritisera något som man inte förstår sig på och, framförallt, inte gillar.
Har man inte lyssnat igenom plattan ska man poängtera det klart och tydligt, för att inte missleda läsaren, såsom Mjörnberg uppenbarligen gör. Är man för lat för att orka sig igenom materialet har man förverkat sin rätt att fälla summariska omdömen.
Med andra ord, är man inte insatt i genren och har knappt lyssnat på plattan, men ger sig fan på att såga den ändå, håll då mun.