No offence, men du ser ju ut som ett jävla elefantollon

Fantasier såhär mitt på dagen

Ännu en text på lager:

Still lingering in the clouded acts

Of mutually undone pacts

Being drawn to the inner tyranny

Splintered parts of the one and the many

There’s always been this whisper

Chanting all the possibilities

Enticing as a sharp razor

Promising indefinite atrocities

Still asking the same questions

Which started this journey

Only to come up with vague suggestions

To reach the longing atrophy

Long is the wait to oblivion

But the greater the reward

To bond with the alien

The strange tension unbarred

Fantasier såhär sent på kvällen

Skrev en obehaglig text. Undrar vad den betyder:

I Wish there was another way
To release you from the pain
Maybe we'll progress, someday
From all this work disdained...

...By those unwilling to accept
Your unbearable plight
Still cowering in disgust
Of your essential right

So open up and let me in
To every known sickness
I'll carve out the tragic history
Harbouring in darkness

Don't despair at the stakes
Contributions has been made
Don't heed to words of mistakes
You've not been betrayed

Your disease eludes me
It's a unique example
However, I fail to see
Your humanity's tangible
So let's descend together
Me and you and the tether

Flashback och Islam

Nu har jag aldrig antagit att Flashback var annat än ett fjortistillhåll, men vissa trådar är rent utsagt patetiska och kontraproduktiva.

*suck*

Det tragiska är att islamofoberna tenderar att per automatik associera enskilda individer med en religion. Mer obehagligt dock är att samma sorts tänkande överensstämmer med ZOG-idioternas logik.

Själv var jag grymt skeptisk mot den muslimska världen i tonåren, men det berodde framförallt på okunnighet och en barnslig vilja att förenkla olika destruktiva företeelser från de religiösa utövarna till den graden att man kunde dra allting över en kam. Det tillhör den ungdomliga romantiken att söka sig efter ultimata sanningar och löjligt simpla maximer, som låter slagkraftiga och "hederliga", men egentligen är i samma retorikspår som de mest mörkbruna eller vinröda ideologierna.

Även om man som jag är emot det mesta inom organiserad religion så måste man ändå ställa sig frågan hur långt man ska gå för att försvara det sekulära samhället, och framförallt vilken sorts polemik och moralisk ställning man ska ta när man kämpar för det. Är det en överlägsen och chauvinistisk hållning, och ett aggressivt dikotomiserande av Dem (muslimer) och Vi (icke-muslimer) så löper man risk att ge medvind åt politiska rörelser som kanske inte alls var ens mening från början. Ungefär som Göran Hägglund nyligen gjorde i Almedalen.

Irriterande upplevelse

En sak som återkommer när jag suttit och läst en bok i timmar eller arbetat med något en längre tid är att det börjar vandra små ljusglimtar, som vita dioder eller avlägsna stjärnor på natthimlen, i centrumdelen av synfältet, oftast i horisontell riktning. Om jag försöker följa dem med blicken så ändrar dem riktning.

Det irriterande är att jag inte känner mig trött fastän detta tydligen brukar inträffa när man antas vara trött eller överansträngt ögonen, vilket jag inte upplever.

Och nu sen fyra fem år tillbaks har jag haft en konstig känsla som återkommer sporadiskt. Det är som om att plötsligt ser någon annan min omgivning med mina ögon, tar in alla intryck från hörsel, känsel och lukt medan jag är i bakgrunden och väntar på att vad det än är som ser allting genom mina ögon ska försvinna. Det irriterande är att ingenting händer, utan det försvinner efter en stund och jag känner mig desorienterad.

Jag är inte intresserad av definitioner på det här, för jag antar att det förekommer hos många andra människor som lever ett normalt liv. Men det är förbannat irriterande när man till ex. var just uppe i ett intressant tankespår eller skulle just göra något viktigt som det här inträffar och man blir som helt borta och glömmer bort vad man tänkt göra.

Det gamla gardet II

Nedan finns en gammal intervju med hjärnan i Emperor från 1994:



Också intressant intervju från 2008.

Likt Masse Broberg ser Ihshahn (Vegard Sverre Tveitan) tillbaks på nittiotalet med ånger, självdistans, ödmjuket och en smutta klokhet. Även om han inte uttalat sig längre som satanist (såvitt jag vet) så tvekar han inte att lufta samma tankegångar i lyrik och intervjuer som för femton år sen. Det är återkommande teman om det ständiga sökandet efter en ny andlig sanning i det dolda mörkret och polemiken mot den kristna kulturens intrång på uråldriga mytologier.

Bland det bästa jag läst med Ihsahn på senare år är en intervju från 2005/2006 (Close-Up #79) där han irriterar sig på de folk som förpestar black metal scenen nu på 2000-talet. Det är folk som gör scenen antiindividualistisk och kollektivt intolerant mot avvikande beteenden, kritisk mot vad en enskild tycker och tänker, hur man klär sig och vilken banduppsättning och musikinriktning man tar. Det komiska, såsom Ihsahn också menar, är att black metal startades en gång i tiden för att bryta sig ur gamla mönster i kollektivt tänkande och låta alla göra vafan dem vill utan massa sociala normer som hämsko. Men nu har scenen gått åt den riktning punkscenen gjorde på åttio - och nittiotalet. Det har blivit en institution som allt annat skit.

Med tanke på att det är MTV av allt kommersiellt skräp som sände den här dokumentären (vilket youtube-klippet är saxat ifrån) så håller den högre kvalité vad gäller saklighet och stil jämfört med de svenska mediafadäserna inom ämnet (skandinavisk) black metal och satanism. Tur då att detta var bland det första en fjunig tonåring fick se av black metalbanden på TV-rutan, annars hade man lika gärna löpt risken att få en helt skev bild av denna scen från att se till ex. TAXI eller någon patetisk dokumentär eller reportage från frikyrkliga USA-bältet.

Tillägg:

Har lyssnat på Emperor ända sen spliten med Enslaved, och det har alltid varit något fascinerande med deras stil. Det är symfonisk fast inte pompöst som något Cradle of Filth eller Dimmu Borgir skitit ur sig. De spelar inte särskilt tekniskt men inte heller tattigt som ett högstadieband i stil med gamla Hecate Enthroned. De var hyfsat råa men inte så punkiga som Dark Throne med sina 12-timmars inspelningar. Det bästa av allt man velat ha i ett band!

Det gamla gardet idag

Taxi - [gammal] dokumentär om satanism:





Så kul ibland att stöta på såna där kultdokumentärer. Det är felriktade frågeställningar, fyllda av fördomar och missuppfattningar om ockultism, satanism och djävulsdyrkan. Lotta Bromé, Erik Rodenborg och Mattias Gardell faller alla offer för den konservativt kristna kulturen (märk väl: konservativt) som formade vårat samhälle. Som tur är verkar inte dagens svenska media jaga religiösa avvikare med blåslampa, utan blivit införstådd att dess existensberättigande är självklart legitim och en naturlig del i vårat land.

Och vad hände med Dragon Rouge och Magus Caligula ("Masse" Broberg)?

Caligula är fortfarande med i Dark Funeral. Satanismen verkar han lagt på hyllan och ser tillbaks på ungdomen med en ganska ödmjuk ton. Även gruppen Dragon Rouge existerar fortfarande, men de har indirekt genom en gruppmedlems aktivitiet i Sverigedemokraterna blivit anklagade för det ena befängda efter det andra löjliga utpekandet från gamla liggsår inom nationalismen.

Så vad har hänt de senaste femton åren? Den svenska satanistiska rörelsen såsom den var är död. Ingen av de gamla banden utger sig för att vara satanister längre, utan snarare ateister, agnostiker eller bara allmänt intresserade av ockulta och mystiska idéer.

Återkommer om en annan gammal dokumentär värt att nämna.

Demirbag-Sten och Mohammed Omar

Så tar Demirbag-Sten ännu ett steg i sin kamp mot muslimer. Frågan är om det var rätt steg, eller om hon egentligen vet vad hon kämpar emot (annat än de som säger emot henne).

I detta fall förstår jag inte hennes tillvägagångssätt; är det ens behövligt att skriva en artikel om Mohammed Omar, där kärnan snarare verkar ligga i smädelser och gamla klyschor, och inte ifrågasättandet av hans resonemang i TV-soffan eller vad han grundar sina idéer på?

Vilken vettig människa som helst med internetuppkoppling kan ta sig en titt på Mohammed Omars blogg och göra sin egen bedömning vilken sorts person han är. Som exempel intervjun han hade med Ahmed Rami.

Det är lite synd att Mohammed Omar har brukat en enorm kvantitet på sina tankespår, då det i slutändan blir på samma sätt som muslimhatarna, alltså att man associerar en religion med enskilda individer. Till ex. det befängda påståendet i att judar är ansvariga för hela bankväsendet, för de grundade utlåningssystemet. Eller att sionister är lika med alla världens judar. Det är otroligt naivt och rent ut sagt förbannat korkat.

Synd också att även om Omar och Ahmed Rami faktiskt hade en del goda poänger i intervjun angående specifikt israelernas behandlingar av palestinier och sionismens rörelse så förlorar båda två all trovärdighet när Rami börjar raljera i sin barnsligt förenklade värld. Han förvanskar budskap i Gamla Testamentet, strör uttalanden om att Hitler var mer humanare mot judarna än fransmännen var mot berberna i Algeriet, att nazisterna bara kämpade för tyska folkets värdighet samt att hela Förintelsen kanske var en bluff, iscensatt av den sionistiska imperialismen. Detta publicerar Omar utan att ens analysera påståendena, fråga om källor eller göra uppföljningsfrågan: hur kom han fram till allt det här om judarna/sionisterna (både Omar och Rami blandar ihop begreppen ideligen)? Det hela är så tragiskt och hatiskt betungat att man kan bara hoppas att ingen person med hjärna sväljer deras Nyspråk i denna historiska sandlåda.

Arbetsvisum i USA och managers

Alltså, vissa kostnader är fan sanslösa:

"...the H-1 to green card will cost between $2,500 and $3,500."

Huruvida detta är sant för stunden låter jag vara osagt. Men H-1 är alltså tillfälligt arbetsvisum/arbetstillstånd i USA, vilket de flesta icke-amerikanska artisterna väljer att ta. För att runda av blir 3000 USD 23460 SEK i dagens valuta, och det är per skalle. Då kan du tänka dig ett band på typ fyra medlemmar = 93840 SEK. Ganska mycket pengar att krafsa ihop, bortsett från alla passuppare, managers och diverse skivbolagsfolk som ska ha en summa från gigen.

Risken är också att arrangörer kan lätt bli blåsta av bandmanagers eller anställda bokare om de inte vet bandens egentliga gage, alltså deras proportionellt rimliga gage. Med det menar jag att managers och turnébokare kan ta en överdriven summa i gage av ren girighet, bara för att den nykläckta och blåögda arrangören på den där lilla festivalen eller kanske större tillställningen är för okunnig för att förstå att denne blir utnyttjad. På så sätt kan många festivaler utarmas och folk kan lägga av då de blir less på att bli blåsta och sen se hur festivalen/spelningen går tokback när bandet vars manager som tog den hiskeliga summan inte alls drar den publik de hade förväntats göra.

Om det ligger någon sanning i det här så är det rent ut sagt förjävligt. Hoppas bara att folk i gemen är mer hederliga än att de försöker suga ut de festivaler som ibland kan vara bland de roligaste scenupplevelserna i ens liv.

Bland det bästa som gjorts

De här verken ger mig alltid gåshud:

Virus - Lost Peacocks (The Black Flux 2008)



Virus - The Shame Eclipse (The Black Flux 2008)



Sprungen ur askan från det som en gång var Ved Buens Ende, och efter flerårig behandling för bruten ryggrad och nacke efter ett svandopp från ett tak, reser sig Carl-Michael Eide från sina psykiska besvär av ett mångårigt drogberoende och depression. Beundransvärt levererar han ett mästerverk som helhjärtat omfamnar galenskapens, vansinnet och det andliga mörkrets toner. Varje gång jag hör de låtarna och hela den här plattan får jag intrycket av att stirra in i en vägg borde underlätta upplevelsen av denna musikaliska upptäcktsfärd i människans svarta inre.


Origin - Finite (Antithesis 2008)



För första gången har ett "nytt" band inom brutal döds fått mig att uppskatta just det kompromisslösa renset. Inga midtempos, inga utsvävningar, ingenting, bara tokmangel tills man svettas av att bara höra det. Innan det här "nya" bandet fick min uppmärksamhet var jag hyfsat ambivalent inför Nile, Behemoth, Krisiun, de senare alstren med Cannibal Corpse, och fan till och med Deflesheds sista plattor. Allt kändes så utnött, totalkross bara för sakens skull, en scenattityd som var lika konservativ som produktionen började bli alltmer likriktad. Tack vare Origins platta Antithesis kommer jag spisa mer brutal döds.


Stravinskij - Finale (Eldfågel 1919; uppfört 2000 av Valerius Gergiev och Wiens filharmoniker på Salzburger Festspiele)



Stravinskij - Psalmsymfonin (= Symphony of Psalms 1930)



Aldrig har jag haft något särskilt intresse för klassisk musik, annat än dödsmässorna av Mozart och Verdi, orgelverk av Bach, samt Rachmanninovs tredje och fjärde movement. Men när jag hörde Våroffer blev jag hänförd. Aldrig någonsin har jag uppfattat klassisk musik som något utmanande och våldsamt - jag antog naivt att aggressiviteten var förbehållen populärmusikens tradition - så här fick man en smäll på käften! Senare, när jag slukat Våroffer med hull och hår var Eldfågel inte svår att smälta in, särskilt inte när sista temat är så förbannat vackert, medryckande, mäktigt men samtidigt vemodigt på grund av den enkla melodin i dur (!) som hornet har; det ger ett intryck av ett sentimentalt farväl eller hyllning till det förlorade och den nya dagen. Ungefär som militärmusikens flöjttradition i Västvärlden tenderat till att endast använda grundton, durters och kvint i sina marschmelodier, men använder intervallen på ett sätt som maximerar alla toners potential för varje sekvens, tema och stycke.
Ur en annan infallsvinkel valde Stravinskij att närma sig idén om Psalmsymfonin: här spelar kören en annorlunda roll som för en till tankar om rituell undergång och förbjuden frukt. Textmässigt behandlas psalm 38, 39 och 150, vilket alla beskriver en persons väntan på Gud, på dennes mänskliga förfall samt dennes frälsning från evig dom. Om man tänker efter så avbildar stycket väldigt bra textinnehållet, med i åtanke att Stravinskij inte var en praktiserande ortodox precis. Det intressanta är hur enkla stämmorna är; ibland rör de sig inte mer än ett halvtonsteg runtomkring grundtonen eller kvinten. Stravinskij visste verkligen hur man använde toner på ett sånt skrämmande sätt som möjligt.


Till sist, men inte minst, mina favoriter:

Gehenna - New Blood (WW 2005)



Gehenna - Grenade Prayer (WW 2005)



Det här bandet har... förvirrat, ignorerats och slutligen älskats av mig och min äldsta vän. Aldrig någonsin har jag sett ett black metal band gå från synthbaserad black till någon hybrid av black, trash och death (Admirion Black 1998 samt Murder 2000) till att sen göra omvändning ännu en gång och till sist anammat en hänsynslös mangelkombination av högsta kvalitéstämpel inom black metal (WW 2005), som inte sviker sin egen intuition för helt underbara riff. Inga söta melodier som prettobanden vill spela, ingen synth annat än ytterst sparsmakat som en effekt, och inga förbannade tonårsfasoner med ett rockigt trumkomp till ett diaboliskt vässande, som de förhatliga emo-black banden sysslar med. Att lyssna på New Blood och hela WW-plattan är som att beträda ett totalt jävla mörker (också ett bra band) som vägrar släppa taget om en. Allting känns förjävligt fördömt och förstört bortom allt liv. Detta är en nihilistisk platta som man insuper genom att bita ihop tänderna tills det gnisslar, önskande att man inte var en människa utan ett primitiv rovdjur som älskade ingenting annat än att jaga villebråd för sitt eget höja nöjes skull. Synd bara att Gehennas konstellation väljer att förströ sig med allehanda sidoprojekt som blir tidsödande, inkonsekvent, frustrerande för lyssnarna. Hoppas på en ny platta innan de gråa hårtestarna börjar ansamlas!

Hatbrott, debatter och religion

Har läst två exempel av svenska muslimers kritik och invändningar av Gulan Avcis syn på Angela Merkels respons till hatmordet på den muslimska kvinnan i Tyskland.

Detta ger vid hand en ton som är tärd och bitter av de politiska utspel som går dem emot, eller åtminstone de tros gå dem emot. Svar på tal kommer i form av genomtänkta och välskrivna texter, men också vars kvantitet lyser igenom.

När det gäller svenska debatter om integration, hatbrott och polariseringen mellan kulturer och människor har jag i åratal saknat en sansad, rättvis och analytisk dialog. Ingen pajkastning, inga schabloner som dras upp i cirkelresonemang, och inte samma käbbel om kränkningar hit och dit. Det är så många ord och stäv som hamnar i inflation och jag har den fräcka tanken att svenska samhället behöver en ofantligt mer genuint öppen och framförallt ödmjuk diskussion. Aggressiv politik har sin användning, men inte i sakfrågor som centralt behandlar människovärdet och institutionell demokrati. Vi behöver verkligen börja om på nytt i de här sakfrågorna. Och då måste alla få vara med, även de ”förkastligas” åsikter. Jag vet att det låter som en Hem-och-skola predikan, men i grund och botten är det enda rimliga alternativet framför det som politiker, talesmän och ”debattörer” hittills har gjort i åratal: att frysa ut, nonchalera/ignorera, smutskasta och överlägset bemästra meningsmotståndare (De ska ”lyda”), och då syftar jag inte enbart på t.ex. Nationaldemokrater, Sverigedemokrater, AFA, Kommunistpartiet och gud(ar) vet vad.

Det lustiga är att både Avci och Demirbag-Sten tidigare ställt sig kritiska mot något som media omfamnat som ett politiskt upplysande verk: Ingmar Karlssons bok "Landet som icke är". Detta ledde till de två kurdiska politikerna omgående skulle rätta sig in i ledet, informellt uttryckt av den forne UD-byråkraten Karlsson själv.

Som tur är har den politiska korrektheten i Sverige även sina gränser.

I övrigt önskade jag att fler svenskar såg det här:

Det visar en persons syn på sin religion på ett väldigt befriande sätt, med självdistans, humor och klartänkthet. Alltså inte den rigida, traditionalistiska tolkningen av Koranen som nog farligt många människor tror att imamer vanligtvis gör.

Casteschism

Först ordet: Casteschism. Vad betyder det? Vad tror du det betyder för dig? Vad tror du det betyder för mig? Har det någon relevans i dagens samhälle?

För er som är något bevandrade inom religion (och förmodligen har en religiös övertygelse) finner kanske denna ordlek samt detta hopplock av begrepp absurd och provocerande bara för sakens skull. Men är det bara det? Betänk detta: vad är den mest grundläggande ordningen inom de ambrahamitiska religionerna i världen idag? En väloljad hierarki, och i ett fall en vertikal tunnel mellan den troende och det gudomliga, där en mellanhand hjälpsamt spelar den saktmodiga fårherden som vägleder den okunnige själen åt rätt håll i sökandet efter sin gud. Behöver vi verkligen denna institution, eller kan vi söka Gud, gudar, det gudomliga på andra sätt, fri från en egensinnig maktordning och föråldrade processer som hämnar självständigt tänkande och kritik riktad mot systemets mest fundamentala verksamhet, vilket är främst sin egen självbevarelsedrift.