Bland det bästa som gjorts

De här verken ger mig alltid gåshud:

Virus - Lost Peacocks (The Black Flux 2008)



Virus - The Shame Eclipse (The Black Flux 2008)



Sprungen ur askan från det som en gång var Ved Buens Ende, och efter flerårig behandling för bruten ryggrad och nacke efter ett svandopp från ett tak, reser sig Carl-Michael Eide från sina psykiska besvär av ett mångårigt drogberoende och depression. Beundransvärt levererar han ett mästerverk som helhjärtat omfamnar galenskapens, vansinnet och det andliga mörkrets toner. Varje gång jag hör de låtarna och hela den här plattan får jag intrycket av att stirra in i en vägg borde underlätta upplevelsen av denna musikaliska upptäcktsfärd i människans svarta inre.


Origin - Finite (Antithesis 2008)



För första gången har ett "nytt" band inom brutal döds fått mig att uppskatta just det kompromisslösa renset. Inga midtempos, inga utsvävningar, ingenting, bara tokmangel tills man svettas av att bara höra det. Innan det här "nya" bandet fick min uppmärksamhet var jag hyfsat ambivalent inför Nile, Behemoth, Krisiun, de senare alstren med Cannibal Corpse, och fan till och med Deflesheds sista plattor. Allt kändes så utnött, totalkross bara för sakens skull, en scenattityd som var lika konservativ som produktionen började bli alltmer likriktad. Tack vare Origins platta Antithesis kommer jag spisa mer brutal döds.


Stravinskij - Finale (Eldfågel 1919; uppfört 2000 av Valerius Gergiev och Wiens filharmoniker på Salzburger Festspiele)



Stravinskij - Psalmsymfonin (= Symphony of Psalms 1930)



Aldrig har jag haft något särskilt intresse för klassisk musik, annat än dödsmässorna av Mozart och Verdi, orgelverk av Bach, samt Rachmanninovs tredje och fjärde movement. Men när jag hörde Våroffer blev jag hänförd. Aldrig någonsin har jag uppfattat klassisk musik som något utmanande och våldsamt - jag antog naivt att aggressiviteten var förbehållen populärmusikens tradition - så här fick man en smäll på käften! Senare, när jag slukat Våroffer med hull och hår var Eldfågel inte svår att smälta in, särskilt inte när sista temat är så förbannat vackert, medryckande, mäktigt men samtidigt vemodigt på grund av den enkla melodin i dur (!) som hornet har; det ger ett intryck av ett sentimentalt farväl eller hyllning till det förlorade och den nya dagen. Ungefär som militärmusikens flöjttradition i Västvärlden tenderat till att endast använda grundton, durters och kvint i sina marschmelodier, men använder intervallen på ett sätt som maximerar alla toners potential för varje sekvens, tema och stycke.
Ur en annan infallsvinkel valde Stravinskij att närma sig idén om Psalmsymfonin: här spelar kören en annorlunda roll som för en till tankar om rituell undergång och förbjuden frukt. Textmässigt behandlas psalm 38, 39 och 150, vilket alla beskriver en persons väntan på Gud, på dennes mänskliga förfall samt dennes frälsning från evig dom. Om man tänker efter så avbildar stycket väldigt bra textinnehållet, med i åtanke att Stravinskij inte var en praktiserande ortodox precis. Det intressanta är hur enkla stämmorna är; ibland rör de sig inte mer än ett halvtonsteg runtomkring grundtonen eller kvinten. Stravinskij visste verkligen hur man använde toner på ett sånt skrämmande sätt som möjligt.


Till sist, men inte minst, mina favoriter:

Gehenna - New Blood (WW 2005)



Gehenna - Grenade Prayer (WW 2005)



Det här bandet har... förvirrat, ignorerats och slutligen älskats av mig och min äldsta vän. Aldrig någonsin har jag sett ett black metal band gå från synthbaserad black till någon hybrid av black, trash och death (Admirion Black 1998 samt Murder 2000) till att sen göra omvändning ännu en gång och till sist anammat en hänsynslös mangelkombination av högsta kvalitéstämpel inom black metal (WW 2005), som inte sviker sin egen intuition för helt underbara riff. Inga söta melodier som prettobanden vill spela, ingen synth annat än ytterst sparsmakat som en effekt, och inga förbannade tonårsfasoner med ett rockigt trumkomp till ett diaboliskt vässande, som de förhatliga emo-black banden sysslar med. Att lyssna på New Blood och hela WW-plattan är som att beträda ett totalt jävla mörker (också ett bra band) som vägrar släppa taget om en. Allting känns förjävligt fördömt och förstört bortom allt liv. Detta är en nihilistisk platta som man insuper genom att bita ihop tänderna tills det gnisslar, önskande att man inte var en människa utan ett primitiv rovdjur som älskade ingenting annat än att jaga villebråd för sitt eget höja nöjes skull. Synd bara att Gehennas konstellation väljer att förströ sig med allehanda sidoprojekt som blir tidsödande, inkonsekvent, frustrerande för lyssnarna. Hoppas på en ny platta innan de gråa hårtestarna börjar ansamlas!