Det gamla gardet II

Nedan finns en gammal intervju med hjärnan i Emperor från 1994:



Också intressant intervju från 2008.

Likt Masse Broberg ser Ihshahn (Vegard Sverre Tveitan) tillbaks på nittiotalet med ånger, självdistans, ödmjuket och en smutta klokhet. Även om han inte uttalat sig längre som satanist (såvitt jag vet) så tvekar han inte att lufta samma tankegångar i lyrik och intervjuer som för femton år sen. Det är återkommande teman om det ständiga sökandet efter en ny andlig sanning i det dolda mörkret och polemiken mot den kristna kulturens intrång på uråldriga mytologier.

Bland det bästa jag läst med Ihsahn på senare år är en intervju från 2005/2006 (Close-Up #79) där han irriterar sig på de folk som förpestar black metal scenen nu på 2000-talet. Det är folk som gör scenen antiindividualistisk och kollektivt intolerant mot avvikande beteenden, kritisk mot vad en enskild tycker och tänker, hur man klär sig och vilken banduppsättning och musikinriktning man tar. Det komiska, såsom Ihsahn också menar, är att black metal startades en gång i tiden för att bryta sig ur gamla mönster i kollektivt tänkande och låta alla göra vafan dem vill utan massa sociala normer som hämsko. Men nu har scenen gått åt den riktning punkscenen gjorde på åttio - och nittiotalet. Det har blivit en institution som allt annat skit.

Med tanke på att det är MTV av allt kommersiellt skräp som sände den här dokumentären (vilket youtube-klippet är saxat ifrån) så håller den högre kvalité vad gäller saklighet och stil jämfört med de svenska mediafadäserna inom ämnet (skandinavisk) black metal och satanism. Tur då att detta var bland det första en fjunig tonåring fick se av black metalbanden på TV-rutan, annars hade man lika gärna löpt risken att få en helt skev bild av denna scen från att se till ex. TAXI eller någon patetisk dokumentär eller reportage från frikyrkliga USA-bältet.

Tillägg:

Har lyssnat på Emperor ända sen spliten med Enslaved, och det har alltid varit något fascinerande med deras stil. Det är symfonisk fast inte pompöst som något Cradle of Filth eller Dimmu Borgir skitit ur sig. De spelar inte särskilt tekniskt men inte heller tattigt som ett högstadieband i stil med gamla Hecate Enthroned. De var hyfsat råa men inte så punkiga som Dark Throne med sina 12-timmars inspelningar. Det bästa av allt man velat ha i ett band!