tisdag 14 juli 2009

Hatbrott, debatter och religion

Har läst två exempel av svenska muslimers kritik och invändningar av Gulan Avcis syn på Angela Merkels respons till hatmordet på den muslimska kvinnan i Tyskland.

Detta ger vid hand en ton som är tärd och bitter av de politiska utspel som går dem emot, eller åtminstone de tros gå dem emot. Svar på tal kommer i form av genomtänkta och välskrivna texter, men också vars kvantitet lyser igenom.

När det gäller svenska debatter om integration, hatbrott och polariseringen mellan kulturer och människor har jag i åratal saknat en sansad, rättvis och analytisk dialog. Ingen pajkastning, inga schabloner som dras upp i cirkelresonemang, och inte samma käbbel om kränkningar hit och dit. Det är så många ord och stäv som hamnar i inflation och jag har den fräcka tanken att svenska samhället behöver en ofantligt mer genuint öppen och framförallt ödmjuk diskussion. Aggressiv politik har sin användning, men inte i sakfrågor som centralt behandlar människovärdet och institutionell demokrati. Vi behöver verkligen börja om på nytt i de här sakfrågorna. Och då måste alla få vara med, även de ”förkastligas” åsikter. Jag vet att det låter som en Hem-och-skola predikan, men i grund och botten är det enda rimliga alternativet framför det som politiker, talesmän och ”debattörer” hittills har gjort i åratal: att frysa ut, nonchalera/ignorera, smutskasta och överlägset bemästra meningsmotståndare (De ska ”lyda”), och då syftar jag inte enbart på t.ex. Nationaldemokrater, Sverigedemokrater, AFA, Kommunistpartiet och gud(ar) vet vad.

Det lustiga är att både Avci och Demirbag-Sten tidigare ställt sig kritiska mot något som media omfamnat som ett politiskt upplysande verk: Ingmar Karlssons bok "Landet som icke är". Detta ledde till de två kurdiska politikerna omgående skulle rätta sig in i ledet, informellt uttryckt av den forne UD-byråkraten Karlsson själv.


Som tur är har den politiska korrektheten i Sverige även sina gränser.

I övrigt önskade jag att fler svenskar såg det här:



Det visar en persons syn på sin religion på ett väldigt befriande sätt, med självdistans, humor och klartänkthet. Alltså inte den rigida, traditionalistiska tolkningen av Koranen som nog farligt många människor tror att imamer vanligtvis gör.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar